juli 15, 2015

Text och foto: Anneli Westlund

Varför lär sig människor långsammare än hästar?

-Tja, många gånger pratar folk om hur smart hästen är i jämförelse med en människaeller andra saker men jag tänker inte riktigt så.

Det är inte så att hästen kan lära sig kalkylera men hästar är väldigt, väldigt känsliga för tryck, känsliga för andra varelser, deras hållning och kroppsspråk.

De är lite mer samstämmiga i vad som är naturligt, natur, än vad människor är. Ju mer människor kommer bort från att vara med djur, desto mer förlorar vi en del av den instinktiva sidan hos oss och jag tror det är därför många människor dras till hästar för att försöka få tillbaka det.

Vilka är de största problemen mellan häst och ryttare?

-Enkelt uttryckt är det att folk inte förstår var hästen kommer ifrån. Ibland känner jag nästan som att jag är hästens advokat och att jag medlar mellan människan och hästen. Hästen har ett intresse av att behaga människan och ibland, förmodligen ett av de vanligaste misstagen folk gör med hästar är antrophorism.

På grund av det tittar de inte ens på hästen på rätt sätt, och det är vanligt att människor lägger mänskliga egenskaper till hästar och tack gode gud att de inte är på det sättet. Hästar känner inte girighet, avundsjuka och hat. De besitter inte de egenskaperna och kanske är det därför människor är så attraherade av hästar. För att det är en sådan renhet hos dem och väldigt få människor innehar samma kvaliteter.

Igår nämnde du händer utan skänklar och skänklar utan händer och det kom upp idag igen. Var kommer det ifrån?

-Det är inte ett nytt koncept. Någon frågade mig för ett bra tag sen om gamla ridmästare. Hon frågade mig en fråga på ett snobbigt sätt, jag tror förmodligen för att jag var klädd som en cowboy.

Hon sa: Vet du egentligen någonting om klassisk ridning? Har du läst någonting? Och jag sa: Inte mycket annat än Baucher, Oliviera, Beaudant, Podhajski…  annat än det, inte egentligen. Då sa hon: Åh…wow. ”Ja vadå, bara för att jag bär en cowboyhatt behöver jag inte vara okunnig”. Och då bad hon om ursäkt.

Jag studerar fortfarande så mycket erfarenhet jag än har. Jag har inte mina stora lärare nu när Ray och Tom är borta, men jag studerar fortfarande men jag lämnar aldrig fokuset på vad Ray och Tom var ute efter. Jag kommer aldrig gå ifrån riktningen de startade i mig när jag var barn, men jag försöker fortfarande lära mig.

Vad jag förstår är det en tråd från Baucher genom amerikanska kavalleriet, och från där Bill och Tom plockade upp det?

-Delar av det ja, men det var en bok av Jean-Claude Resonay som översatt en del av Bauchers arbete och det var några saker som Baucher skrivit där i som var sant om hästar – och jag frågade Tom om han någonsin läst det. Men det hade han inte. Men jag hade hört det på samma sätt från Tom.

Jag tyckte det var faschinerande vad en stor ridmästare för ett par hundra år sedan fann vara sant om hästar och som fortfarande är sant ett par hundra år senare men upptäckt av ett annat geni med hästar. Det var betryggande på ett sätt.

Praktiserar du alltid den principen, händer utan skänklar, skänklar utan händer?

-Absolut, för man gör det för att dela på hjälperna. Om du gör de enklaste saker med hälften av hjälperna, sen när det kommer till något komplicerat och du behöver alla hjälperna fungerar de optimalt och det är det som är idén.

Nuno Oliviera talade om att rida en häst i klassisk form på en lös tygel är som att smaka på det mest finstämda av ridning i sig själv. Och ändå ser vi hur en del människor utövar dressyr som är aggressiv, hård och inskränkande och det är inget jag är ute efter och inte vad Oliviera var ute efter heller.

När du visade hur man flyttar hästens bakdel, leda frambenet över, yttre framför och det inre bakåt, såg det ut som att det inte var någon separation mellan hand och skänkel utan att båda sakerna skedde på samma gång.

-Ja ibland händer allt samtidigt och jag vill kunna få det att fungera också. Det är vad som gör dig fullständigt grundlig att kontrollera hästen med antingen händerna eller skänklarna, eller bägge samtidigt.

För så många gånger rider folk med för mycket betoning av armarna och händerna och tillgodogör sig inte resten av kroppen för att kommunicera med hästen. Skänklarna är kanske inte mer än en gaspedal för många ryttare och hästen kan inte vara lätt för handen om benen inte är relevanta för hästen för att kunna guida honom.

Vad är det mest värdefulla du lärt dig från Ray Hunt och Tom Dorrance?

-Jag tror inte jag kan ta ner det till en sak. Som Ray sa en gång: ” It´s a damn shame it takes a lifetime to learn how to live a lifetime”. För det är en stor sak du vet, en kunskap över hela livet. Man kan inte bara ta en del, utan allt ska passa ihop tillsammans. Det är som ett sticksågspussel med tusen delar och alla de pusselbitarna har en speciell plats där de ska passa och på det sätt som många jobbar med hästar, är det pusslet ”ett träd som växer upp genom en kanot”.

Alla bitar är viktiga, men bara på rätt ställe. God ridning, fin ridning är väldigt komplicerat och jag behandlar ridning som det borde vara, en fin konst. Många människor tänker inte nödvändigtvis på ridning som en konst, och det är verkligen inte en konst så som många ryttare gör det. Men väl utfört är det en konst, lika legitimt som att skriva poesi eller vara skulptör eller måla med olja. Det är lika mycket konst som det, om inte mer!

Hur hittar du linjen mellan att vara bestämd och att vara hård?

-Att vara sträng och hård har negativa känslor bakom. Att vara fast och bestämd har en försäkran, säkerhet i vad du gör och vad du letar efter, och det du vet att du kommer att få. Ray brukade säga att det är en skillnad i att vara bestämd och att vara hård.

När man är hård har man avsaknad av känslor för hästen. Man måste kanske vara bestämd för att vara effektiv men känslorna gentemot hästen är inte annorlunda. Medkänslan för hästen förändras inte, vare sig man är bestämd eller lätt.

Den allmänna åsikten handlar ju om graden av tvång som ska användas. Hur ser du på det?

-Det är grottmannens sätt att se på saker, och tro mig, det finns många okunniga rovdjur där ute.

Tror du det finns personer idag som rider som en konst? Är de dagens konstnärer?

-Jag hoppas verkligen det. Det finns många yngre människor därute som verkligen är intresserade av detta och gör bra ifrån sig. Jag gillar riktningen de är på väg mot, men vi får se. Inte alla kommer att spendera sin livstid på att göra det. Människor kommer och går som kan vara väldigt talangfulla och kan ha mycket att erbjuda men tiden avgör om de håller 30-40 år.

För 200 år sedan fanns det genier inom hästar. Tom Dorrance och Ray Hunt kan, enligt min åsikt, vara de enda grabbar de senaste hundra åren som har denna förmåga och kunskap. Ändå är det många platser i världen som jag inte varit på, så det finns förmodligen någon annan Tom Dorrance någonstans. Kanske hör vi aldrig talas om honom, kanske lär vi aldrig känna honom.

Förstod de sitt inflytande?

-De var väldigt ödmjuka män och jag tror inte de funderade på det. Det skulle bara kännas narcissistiskt för dem. Jag tror inte de någonsin spenderade så mycket tid på att föreställa sig hur stora de var.

Träffade du Bill Dorrance? För man hör inte talas om Bill lika mycket.

-Oh ja! Jag kände Bill i många år. En stor horseman. Ray Hunt gjorde liksom Tom Dorrance känd, fastän Tom Dorrance gjorde Ray Hunt till Ray Hunt. Ingen hade hört talas om Tom Dorrance förrän Ray Hunt började föra ut denna kunskap till världen och erkände honom som sin lärare. Så Tom blev mer välkänd, men där jag bodde västerut, visste alla vem Bill var också. En stor hästmänniska och läderhantverkare.

Vad tror du talang är?

-Ray och jag pratade om det och vi var nödvändigtvis inte överens om det. Ray trodde att en horseman föds till det, och jag trodde horsemen gjordes till det. Jag antar att jag alltid hoppades det för jag trodde att det fanns en bra chans, kanske jag inte var sådan talang så jag trodde att om jag jobbade hårdare än alla andra så skulle det ge resultat. Jag antar att vi båda hade rätt.

Kanske horsemen är födda till det men utan att jobba hårt och hårdare än alla andra, kommer de aldrig upptäcka den förmågan. Ray var en hård arbetare men han var ett geni. Han hade fantastisk timing och känsla.

Tom brukade säga om Ray såhär: ” När jag utvecklade dessa tekniker att arbeta med hästar, jobbade jag med Ray och lärde honom, och jag bad Ray göra det omöjliga, och då kunde han göra det.” och han sa: ”Då behövde jag tänka om vad jag skulle be andra att göra, för att veta att Ray kunde utföra det, så kunde förmodligen ingen annan det, för han kunde göra saker jag inte trodde han skulle kunna utföra”.

Tom och Ray var en perfekt matchning, att de möttes och nu är Rays metod att arbeta med unghästar känt över hela världen. En metod som alla andra metoder mäts av. Och jag tror inte Ray hade en aning om att det blev så stort.

Vad anser du om att hästar har talang och finns det hästar som inte har det?  För man hör alltid folk som säger att de har en talangfull häst.

-De flesta ryttare i clinics har hästar som de älskar men det kanske inte är den mest talangfulla hästen, men de är intresserade av att göra hästen så bra de kan. Och sitter man bara och väntar på en talangfull häst så har man kanske inte tillräckligt pengar eller tid att hitta honom.

Ray menade att man kanske inte kan göra en champion av en medelmåttig häst, men man kan komma lång väg. Det var Rays sätt att uppmuntra folk som ville få sin häst att göra det bästa han hade förmåga till. Det var Rays sätt att säga att inte bli snobbig på en utmärkande häst för du kanske förstör den ändå, och ryttaren på den medelmåttiga hästen blir bättre än dig.

Tror du det finns en balans mellan den fysiska prestationen som vi ber om på hög nivå och den mentala stabiliteten hos hästen? Kan vi verkligen motivera dem och ha en bra känsla efteråt av vad vi begär från dem?

-Absolut! Utan tvekan. Är det troligt? Nej. Med det menar jag människors begränsningar men om det inte finns några begränsningar på människans förmåga… Kan du rida en häst på hög nivå atletiskt och ha den rätt mentalt? Visst kan du det.

Buck Brannaman & Anneli Westlund
Buck Brannaman & Anneli Westlund

 

Buck reser genom hela USA och håller clinics nio månader om året och han har skrivit flera böcker och producerat horsemanshipvideos.

Med sina färdigheter både med ett rep och i sadeln, lär han ut säkert och effektivt horsemanship till ryttare på alla nivåer.

Hans mål med sina clinics är att försöka få folk att förstå så mycket om sina hästar som han kan.

 

Relationsbaserad Ridkonst från Liberty till Piaff™

I Frihet – Vid Hand – Bettlös Ridkonst

© Anneli Westlund

All information på denna sida skyddas av upphovsrättslagen.

0